Jag tror inte att det är okej.
Ni vet den där speciella känslan i magen som man inte vet vart man ska göra av den? Jag hatar den, jag hatar den mer än något annat. Jag vet egentligen vad den orsakas av. Men jag förnekar hela grejen. Jag vill lägga allt åt sidan och sluta tänka på saker och ting som inträffar just precis nu. Saker som hänt omkring mig den senaste tiden som jag inte ens lagt ner tid på för att försöka förstå. Det jobbigaste är hur mycket man vet att man vill något, men som man aldrig skulle göra även fast det var sista dagen i livet. Du kanske skulle göra det, men inte jag. Det läskiga är att jag redan nu vet hur mycket jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Jag förstår inte ens varför jag inte gjort något för att förbättra det hela heller. Varför jag inte säger det jag vill säga rakt ut och liknande. Vad kan gå fel när man bara vill vara ärlig? Jo, man kan få ett nej och ett hejdå. Den risken vill jag inte ta, så det är väl bäst att hålla käft istället.
